Love kills
Jag sover och jag vaknar. Jag gör mig redo för dagen och jag jobbar. Jag kör bil och jag äter. Jag slöar och jag somnar. Jag träffar mina vänner när jag är ledig och jag skrattar. Så går tiden. Dagar blir till veckor och jag tänker inte på honom. Sedan säger någon hans namn eller jag ser en ny bild på facebook av honom. Det som jag hade lyckats laga med tejp går sönder igen. Och igen. Och igen. För det är ju så det är. Allting som lagas med tejp går sönder igen, förr eller senare. Förr eller senare blir man slagen på käften att det aldrig kommer bli helt. Någonsin.
Onsdagen den 19:e januari.
December var en rötmånad. Sämst avslutning på ett annars ganska fint år. Eller ja, fint? Vet inte var jag fick det ifrån... År 2010 bjöd på många nya händelseförlopp. Gjorde saker jag aldrig gjort innan. Med människor jag aldrig hade träffat förut. Jag kände att jag levde. Det är i och för sig väldigt fint. Att känna att man lever. Mer sånt 2011. Dagen jag alltid kommer minnas från det gångna året ägde rum i februari. Finaste ögonblicket i mitt nittonåriga liv. Aldrig varit så lycklig. Sen gick det utför med en kulminering i december. Av 2011 förväntar jag mig mer fina ögonblick. Finare kvällar att minnas än den där dagen i februari (eller snarare natten). Svårslaget men oj så behövligt, och ack nödvändigt. Så det är målet. Önska mig lycka till.
