Love kills
Jag sover och jag vaknar. Jag gör mig redo för dagen och jag jobbar. Jag kör bil och jag äter. Jag slöar och jag somnar. Jag träffar mina vänner när jag är ledig och jag skrattar. Så går tiden. Dagar blir till veckor och jag tänker inte på honom. Sedan säger någon hans namn eller jag ser en ny bild på facebook av honom. Det som jag hade lyckats laga med tejp går sönder igen. Och igen. Och igen. För det är ju så det är. Allting som lagas med tejp går sönder igen, förr eller senare. Förr eller senare blir man slagen på käften att det aldrig kommer bli helt. Någonsin.
Onsdagen den 19:e januari.
December var en rötmånad. Sämst avslutning på ett annars ganska fint år. Eller ja, fint? Vet inte var jag fick det ifrån... År 2010 bjöd på många nya händelseförlopp. Gjorde saker jag aldrig gjort innan. Med människor jag aldrig hade träffat förut. Jag kände att jag levde. Det är i och för sig väldigt fint. Att känna att man lever. Mer sånt 2011. Dagen jag alltid kommer minnas från det gångna året ägde rum i februari. Finaste ögonblicket i mitt nittonåriga liv. Aldrig varit så lycklig. Sen gick det utför med en kulminering i december. Av 2011 förväntar jag mig mer fina ögonblick. Finare kvällar att minnas än den där dagen i februari (eller snarare natten). Svårslaget men oj så behövligt, och ack nödvändigt. Så det är målet. Önska mig lycka till.
Det är jag som ser mig själv snubbla.
Vad jag än gör. Hur jag än gör det. Så blir det fel. Det är jag som står med brustet hjärta och inte vet vad jag ska ta vägen. Det är jag som får upp bilder i huvudet där jag snubblar och går sönder. River upp mig och blir lerig. Det är jag som får upp bilder i huvudet av honom. Och, så är det jag som får upp den där bilden förstås. När vi kysser varandra. Kyss aldrig någon du vill ha och som du inte kommer få. Det gör ont när den där andra bilden kommer upp. Bilden av dem. Och det gör ont när man hela tiden hör hur bra dom passar ihop. För det är ju inte där han ska vara. För, det är ju här.
Inte sugen längre.
Vad gör du egentligen och vad spelar det för roll? Att lyssna på någon random håkan låt och samtidigt försöka tänka klart är inte det lättaste. Att tänka klart över huvudtaget är inte det lättaste. Iallafall inte när allting som ska betyda någonting inte gör det längre. Plötsligt tar låten slut och en ny börjar. "Dom kommer kliva på dig igen." Magen kurrar efter något sött. Ska du ta en ballerina kladdkaka som ligger och väntar i skafferiet? Nej, mjölken är slut. Bättre att vänta till morsan kommer tillbaka med ny mjölk från affären. Godare med mjölk. Men. Vad spelar det för roll? När du inte kan tänka klart. När det enda som verkar betyda någonting över huvudtaget är den där jävla blicken den där jävla kvällen. Hur han med sina perfekt mörka ögon mötte din blick och höll den kvar. Som om han tänkte på något om dig. Som om han ville säga något men inte fick det ur sig. Vad spelar allt för roll när det enda som betyder någonting över huvudtaget är den där kvällen för över en månad sedan. Vad spelar allt för roll när det enda du kan tänka på är hur fruktansvärt söt han är. Varje gång du tänker på honom inser du en ny egenskap eller något mer underbart om honom. Och det gör lite ondare för varje gång. För. Den där jävla kvällen kommer aldrig tillbaka hur mycket du än vill det. Nu kom morsan med mjölk. Ballerina kladdkaka? Nej, inte sugen, inte sugen längre.
